Staden Sofia

Sofia är ingen särskilt vacker stad. Men det finns många vackra byggnader. På den översta bilden syns Justice Palace, domstolen i Sofia. På nästa bild syns den berömda Aleksander Nevskikatedralen, en av de största sevärdheterna i Sofia och den största ortodoxa kyrkan på balkan. Den är lika vacker invändigt som utvändigt. I byggnaden till höger i bilden inryms en del av universitetet, nämligen institutionen för journalistik.



Trots att det finns en ansenlig mängd katedraler och andra mycket vackra byggnader har man, eller har man åtminstone haft, ambitionen att ta hand om även sådana byggnader som fått stå och och förfalla. När jag passerade såg dock det dock ut som om det här renoveringsprojektet kommit av sig. Just den här katedralsspillran befinner sig en bra bit från centrum, i kanten av park. I parken fanns det dammar med änder som såg ut precis som änder gör i Sverige. Det fanns i alla fall en sorts fågel som jag inte kände igen (nedersta bilden). Det är ju synd att jag inte är ornitolog och har en lista där jag pricka vilka arter jag sett.



De första bilderna är tagna för ett bra tag sedan men de två sista tog jag när jag för första gången gick vilse häromdagen. Jag är nämligen lite fåfäng och jag vill inte gärna skylta med att jag är turist eller vad man nu ska säga att jag är. Alltså sliter jag inte upp kartan ur fickan i tid och otid. Jag tittar på den och försöker memorera vägen innan innan jag går hemifrån. Fast den här dagen fick jag faktiskt plocka upp kartan några gånger. Men det hjälper mig inte att jag nu kan tyda gatskyltarna när de inte är uppsatta, eller när jag, som häromdagen hamnar utanför kartbladet. Det slutade med att jag fick göra en premiärtur med tunnelbanan efter att ha gått åt helt fel håll när jag skulle ta mig hem efter att ha hämtat min biljett till Simple Minds. Av kartan att döma trodde jag att det skulle ha tagit en timme eller högst två men det slutade med att hela dagen hade gått åt. Men jag fick i alla fall se nya delar av Sofia.


På vägen till biljettkontoret passerade jag amerikanska ambassaden. De flesta andra länder köper ett fint gammalt hus i centrum där de installerar sig. Amerikanarna hade byggt ett eget jättekomplex som såg ut som, och säkert också fungerade som ett modernt fängelse. Det var höga staket runtom och vakter överallt. Jag tänkte jag skulle tagit ett kort och lagt ut här, men jag vågade faktsikt inte det i dessa tider där man ser terroristspöken överallt.

Assimilationsprocessen

Det är inte klokt vad fort tiden har gått! Om två veckor är det dags att åka hem för att fira jul. När jag nu tänker tillbaka på hur jag har anpassat mig till tillvaron här märker jag att jag har tagit några mycket små steg i rätt riktning.


Det första steget var att sluta att bara plocka upp sedlar när jag skulle betala i affärer. Det är dock ganska besvärligt här eftersom det finns så många olika mynt och sedlar. Jag får ibland leta länge när jag ska betala med jämna pengar. Det minsta myntet, 1 stotinki är värt ca 5 öre (de kom visst inte i rätt ordning på bilden men det är det minsta myntet). Den största sedeln är som synes på 100 leva och den är värd ca 500 kr. Den är inte särskilt vanlig, kanske för att man ganska sällan har användning för den. Om jag tar ut maxbeloppet i en bankomat, 400 leva får jag vanligtvis bara 10 och 20 levasedlar.


Det andra steget i assimilationsprocessen var att jag vågade korsa gatorna lite friare, alltså inte slaviskt använda övergångsställen med ljusreglering. Det är dock fortfarande inget jag gör med förtjusning, springer över gatorna hur som helst. De flesta bilförare här verkar ha väldigt bråttom och dessutom en ganska annorlunda uppfattning om vilka trafikregler man ska följa. Att respektera heldragna linjer, rött ljus, hastighetsbegränsningar, att hålla sin plats i kön och att vänta på en lucka innan man kör ut från en tvärgata på en större väg, har bulgarerna i vissa fall annorlunda uppfattningar om jämfört med vad vi har. De verkar också tro att ett flitigt bruk av tutan kan få en bilkö att lösa upp sig. Jag har aldrig upplevt att det har hänt men det har förmodligen bulgarerna eftersom de gärna utnyttjar denna strategi.


Det tredje steget i processen är att plånbokens innehåll utvidgas. Först kom häftet med spårvagns- och bussbiljetter (längst ner på nedersta bilden), sedan bonuskortet i affären där jag oftast handlar (Picadilly för den som händelsvis inte kan läsa sig till det) min mat. I måndags fick jag slutligen min bulgariska legitimation (överst på nedersta bilden). Det var en ganska krånglig process där jag först fick köpa en fyrsidig blankett för 50 stotinki och fylla i den. Den skulle fyllas i på Bulgariska så det var tur att jag fick hjälp av en kollega. När det var klart fick jag gå till en kassa och betala 10 leva och sedan gå ut och kopiera mitt pass och arbetsintyget från universitetet. Därefter, tillbaka till personen som jag fått blanketten av, för att lämna den och alla kopior och kvitto på betald avgift. Efter det var det ytterligare en tur till kassan för att betala 10 leva en gång till. Sedan fick jag vänta ett antal timmar innan jag skulle komma tillbaka med en ny kopia på mitt pass och kvittot på den senast betalda avgiften. Då fick jag mitt ID- kort som jag var tvingad att åter uppsöka kopieringsfirman med, för att kopiera det. Därefter tillbaka till migrationshandläggaren för att lämna kopian på ID- kortet. I morgon ska jag åter uppsöka migrationshandläggaren för att hämta några papper, men efter det ska hela processen vara klar, om jag har förstått det hela rätt. Det här betyder i alla fall att jag nu kan gå till banken och öppna ett bankkonto på vilket jag kan få in min lön. Det är ju alltid trevligt.


Det sista steget i assimilationsprocessen la jag märke till förra helgen. Jag har börjat svara da istället för ja (tyska när jag försöker kommunicera med min hyresvärd) eller yes, vilket som bekant är engelska och det språk jag oftast försöker använda när jag måste förmedla något till någon annan här. Nu väntar jag med spänning på nästa steg.

Blå himmel igen

Det regnade en stund i går kväll men idag skiner solen igen från en klarblå himmel. Det är den ganska sällan. Oftast är det disigt. Jag tror att det beror på luftföroreningar men det tror inte den svenske ambassadören här i Sofia. Han tror istället att det beror på att staden ligger så högt, 545 m ö h för att vara exakt. Det kanske finns någon med mer kännedom om sådana här spörsmål som kan upplysa mig om vem som rätt.



Nu när löven fallit från träden har jag lite mer utsikt från mina fönster, fast berget såg jag även tidigare när jag tittade åt rätt håll. Det är Vitosha vars högsta topp är 2290 m. Det är dock inte den topp som jag ser från min lägenhet. På kvällsbilden ser man också en bit av mitt vardagsrum med lägenhetens mest krävande innevånare näst mig, en två meter hög benjaminfikus.

National palace of culture

I en park inte långt från där jag bor ligger detta ganska fula kulturhus med det ståtliga namnet. Nu har fontänerna sluta spruta och de röda blommorna är bortrivna och ersatta med någon sorts bladväxter, planterade i snörräta rader för någon månad sedan. Först gick det parkarbetare och rensade ogräs bland de röda blommorna, vilket jag kan tycka var lite slöseri på arbetskraft. Någon vecka senare kom nämligen andra parkarbetare och rev upp alla växter och körde runt med jordfräs, för att slutligen plantera nya växter. Det är nog inte stort mer än en månad sedan jag noterade att man planterade nya penséer i flera rabatter och de blommar fortfarande.

I National palace of culture, NDK till vardags, finns stora konsertsalar som jag hoppas att jag snart ska få anledning att besöka. Simpel Minds ska t ex spela här snart. Här visas även film på jättelika filmdukar, bl a Mamma Mu och Kråkan. Kulturhuset fungerar också ungefär som Svenska mässan. Nu har det i en dryg veckas tid varit en jättelik, årlig återkommande marknad med bulgariskproducerade varor. Det visade sig vara mest moderna kläder och skor. Det är inte klokt vad mycket kläder det produceras här. Endast några få utställare med lite mer traditionella varor fanns med, vilket gjorde mig lite besviken. Men Sofiaborna strömmar till i massor. Vid vissa utställare är det mycket trångt och det är inte helt lätt att få handla.

Jag passerar ofta kulturhuset på väg till och från universitetet. En gång i månaden måste jag också gå in till ett kontor i bottenvåningen och betala min TV-, telefon- och interneträkning. Här får man inga fakturor i brevlådan utan man man måste gå till försäljningskontoret och betala. Det gäller samma sak med mobiltelefonen. Efter att ha fått ett sms på bulgariska som talar om hur mycket jag ringt/ messat för, får jag gå till en butik och betala. Det är tur att vi i alla fall har samma sorts siffror.

Vernissage

Nu har jag varit på mitt första vernissage här i Sofia. Det var en mycket känd bulgarisk skulptör, som heter Emil Popov och vars bronsskulpturer finns i flera av stadens parker, som öppnade en utställning med framförallt porträtt (säger vi så i Sverige också när det handlar om skulpturer?) av bl a stora bulgariska författare.

Om du vill se mer av hans konst eller läsa mer om utställningen kan du besöka hans egen hemsida på adressen

http://krugplus.com/artists.php?id=55

Jag upptäckte att flera av de skulpturer jag fotograferat fanns med på hemsidan så där kan ni även läsa er till vilka personer de två nedersta skulpturerna föreställer :) Den översta föreställer hans mormor och nästa, den i marmor (?) hans hustru. Visst har jag blivit duktig på bulgariska! Nej, jag har inte lyckats läsa mig till det. Det var Emil Popovs brorson som berättade det för mig. Och Emil Popovs brorson kan flera meningar på svenska, t ex "Siv röker inte pipa" eftersom han har en flickvän som läser svenska på universitetet.

Jag läste i GP i morse att det är svårt att hitta berlinmuren i Berlin. Det är lite svårt här också för jag hade gått förbi den ett antal gånger innan jag la märke till den, men den finns. Skänkt av det tyska folket enligt texterna, som för ovanlighetens skull finns på något annat språk än Bulgariska. Kanske ångrar de sig nu? Om klottret och försöken att dölja det ingick i leveransen eller om det är av senare datum framgår dock inte av texten.

En del träd är som synes fortfarande gröna här. De flesta uteserveringar har dock packat ihop för i år men en del restauranger har kvar sina utomhusbord. På ett ställe satt idag en man i shorts och t-shirt. Termometern visade visserligen på 16 grader i skuggan och det var lite svettigt att promenera i solskenet men riktigt så lättklädd, så här års, hör nog inte till vanligheterna ens bland bulgarer.

Jag kunde naturligvis inte motstå frestelsen att slå mig ner på en uteservering i det fina vädret. Då blev jag för första gången tvingad att försöka välja från en meny enbart på bulgariska. Det gick faktiskt över förväntan. I mycket som var obegripligt för att jag inte visste vad orden betydde, lyckades jag urskilja orden bacon och potatis. Det borde vara riskfritt. Det visade sig vara mer än det. Ovanpå en bädd av klyftpotatis låg vad vi kanske skulle kalla kassler, toppat med ost och sedan gratinerat i ugn. Det kan jag tänka mig att äta fler gånger.

Graffiti och klotter

Graffiti är visst populärt överallt. Här får inte ens statyer, skulpturer eller gamla fina hus vara ifred. Tyvärr är det sällan lika välgjort som på den övre bilden. Där är det snarare huset och en och annan klottrare som förstört graffitin. Klottrar gör man även på universitetets väggar. Här är ett exempel från trappan på väg upp till lektionssalarna för skandinaviska språk och engelska. Det är bara att hoppas att det här inlägget inte skrivits av någon som studerar engelska.

Delad bostad

Jag hade inte varit i det som skulle bli min min bostad det närmaste året i många minuter, innan jag upptäckte att den redan var befolkad. I besticklådan i köket (mittenbilden) hittade jag en kackerlacka. Den såg inte ut som kackerlackorna vi hade i Göteborg för 30 år sedan. Där var de mönstrade och ganska färggranna. Jag tror att det var amerikanska kackerlackor I min besticklåda var det i så fall en kommunistisk. Ganska tråkig, enfärgad, rödbrun. Slö var den också. Nu är den död.

En annan dag hittade jag den här gynnaren på golvet (översta bilden). Är det också en kommunistisk kackerlacka? Den var för fin för att döda så den slängde jag ut från balkongen. Men det kanske också var att döda den när jag tänker efter. Jag har också hittat en larv i besticklådan. Hur är det med kackerlackors fortplantning? Genomgår de ett larvstadium? Den här larven slutade dock sin bana redan i larvstadiet. Nu har det varit lugnt på djurfronten ett tag. Kanske frös alla övriga innevånare ihjäl samtidigt som jag också höll på att förfrysa här i lägenheten. I det här landet måste det ha varit kallt i tre dagar innan man kopplar på centralvärmen, har jag fått besked om. Av någon anledning tog det i år åtta dagar, efter att utomhustemperaturen hoppat ner från 25 grader ena dagen, till 3 grader nästa dag, innan värmen i elementen kom. Jag fick ta på mig nästan alla kläder jag hade. Att sitta framför dator och arbeta var olidligt även om jag satt med en tjock vinterjacka på mig. Jag fick flytta datorn från köksbordet. Det kändes inte riktigt lika kallt i vardagsrummet med parkettgolv och matta på golvet, men det var kanske en illusion. Nu är denna första allvarliga prövning i det här landet gudskelov till ända.

Sofiastatyn

Helgonet St Sofia är den som fått ge namn åt Bulgariens huvudstad. Till hennes ära byggdes en kyrka redan på 400- talet. Den finns fortfarande kvar. Staden har alltså anor från antiken. Nu står Sofia, krönt som den grekiska gudinnan Tyche, med rykbarhetens krans och visdomens uggla i sina händer, på en plats som tidigare var helgad åt storheter som Lenin och långt före honom Apollon. Statyn är 24 meter hög i svart och guld. Sofia står vänd mot presidentpalatset.









Jag vet inte hur det här har gått till men bilderna ger ingen rättvisande bild av trafiken i Sofia. Det förekommer luckor för att det är väldigt långa intervaller vid trafikljusen och jag misstänker också att man har specialiserat sig på röd våg, men min upplevelse är att det för det mesta är jämntjockt på gatorna inne i centrum. Jag tror inte att jag skulle våga mig på att köra i den här staden.


Sofia har numer två miljoner innevånare och var fjärde bulgar är född här.

Här bor jag

Ja, inte här i brevlådan förstås, men jag har ännu inte lärt mig att få bilderna i den ordning jag vill ha dem.

Entrén ser varken bättre eller sämre ut än de flesta andra jag har sett här i Sofia. Innanför entrén finns min och alla andra hyresgästers brevlådor. Brev i A4 format tillhör förmodligen inte vanligheterna här.

Reklamen är inte lika betungande som i Sverige. Det är inte på långt när lika mycket och det finns en låda placerad så att man kan slänga den så fort man tagit den ur brevlådan. Mycket praktiskt, särskilt som jag ändå inte kan läsa den även om jag börjar få rätt bra kläm på det kyrilliska alfabetet nu.

Här är huset som jag bor i. Jag har en balkong på andra våningen bakom de höga träden. Utanför köksfönstret är det ett valnötsträd och utanför rumsfönstren är det en lind. På andra sidan huset går en stor gata med mycket trafik och spårvagnar så jag är glad att jag inte har några fönster åt det hållet.

Högtidlig lärsårsinvigning

Universitetet i Sofia är det förnämsta i hela landet och läsårsstarten den första okober är en stor händelse.

Pressuppbådet var enormt (överst), presidenten (mitten) och utbildningsministern höll tal och det sändes i TV. Kanske fångades även jag i någon av alla kamerorna.

Aulan är mycket vacker med jättelika kristallkronor och vackra målningar (nederst) av före detta storheter inom universitetet på väggarna.

St. Kliment Ohridski University of Sofia

Det var så mycket att göra in i det sista innan jag reste så att jag inte ens hann få någon resfeber. Det jag oroade mig mest för var om jag skulle klara att hålla mitt bagage inom gränserna för vad som var tillåtet att ta med på flyget. Marginalen var 700 gram åt rätt håll.

När den vänlige mannen vid incheckningen sa att flyget var 30 minuter försenat reagerade jag inte. Det var först när jag satt och väntade på att flyget skulle gå som jag oron började stiga. Tänk om jag skulle missa anslutningsflyget i Budapest? När vi väl fick kliva på planet på Landvetter hade jag så bråttom att jag höll på att lämna min dator på golvet i vänthallen. Som tur var uppmärksammade en annan passagerare det, höll upp den i luften och frågade vems den var. Det hade självfallet varit katastrof om jag hade glömt kvar den.

Anslutningsflyget missade jag nästan. Kom som sista passagerare på bussen som skulle köra ut till planet. I Budapest höll man nämligen på att bygga om. Halva transithallen var avstängd. När jag stod i kön en halvtimme efter att planet till Sofia skulle ha avgått och väntade på att några små vakter skulle öppna avspärrningen framför en godtyckligt vald kö, för att släppa igenom ett godtyckligt antal passagerare, var jag glad att jag att jag hade några andra mer resvana resenärer framför mig i kön, som jag visste skulle med samma plan som jag. Så länge de stod framför mig visste jag ju att jag inte skulle bli strandad alldeles ensam om planet lyfte utan mig och det var i alla fall en tröst i bedrövelsen.


Nu gick det som sagt vägen och det var en härlig känsla när jag redan under inflygningen till Sofia kunde se min blivande arbetsplats. Det kändes nästan som att komma hem.