Det är inte klokt vad fort tiden har gått! Om två veckor är det dags att åka hem för att fira jul. När jag nu tänker tillbaka på hur jag har anpassat mig till tillvaron här märker jag att jag har tagit några mycket små steg i rätt riktning.
Det första steget var att sluta att bara plocka upp sedlar när jag skulle betala i affärer. Det är dock ganska besvärligt här eftersom det finns så många olika mynt och sedlar. Jag får ibland leta länge när jag ska betala med jämna pengar. Det minsta myntet, 1 stotinki är värt ca 5 öre (de kom visst inte i rätt ordning på bilden men det är det minsta myntet). Den största sedeln är som synes på 100 leva och den är värd ca 500 kr. Den är inte särskilt vanlig, kanske för att man ganska sällan har användning för den. Om jag tar ut maxbeloppet i en bankomat, 400 leva får jag vanligtvis bara 10 och 20 levasedlar.
Det andra steget i assimilationsprocessen var att jag vågade korsa gatorna lite friare, alltså inte slaviskt använda övergångsställen med ljusreglering. Det är dock fortfarande inget jag gör med förtjusning, springer över gatorna hur som helst. De flesta bilförare här verkar ha väldigt bråttom och dessutom en ganska annorlunda uppfattning om vilka trafikregler man ska följa. Att respektera heldragna linjer, rött ljus, hastighetsbegränsningar, att hålla sin plats i kön och att vänta på en lucka innan man kör ut från en tvärgata på en större väg, har bulgarerna i vissa fall annorlunda uppfattningar om jämfört med vad vi har. De verkar också tro att ett flitigt bruk av tutan kan få en bilkö att lösa upp sig. Jag har aldrig upplevt att det har hänt men det har förmodligen bulgarerna eftersom de gärna utnyttjar denna strategi.
Det tredje steget i processen är att plånbokens innehåll utvidgas. Först kom häftet med spårvagns- och bussbiljetter (längst ner på nedersta bilden), sedan bonuskortet i affären där jag oftast handlar (Picadilly för den som händelsvis inte kan läsa sig till det) min mat. I måndags fick jag slutligen min bulgariska legitimation (överst på nedersta bilden). Det var en ganska krånglig process där jag först fick köpa en fyrsidig blankett för 50 stotinki och fylla i den. Den skulle fyllas i på Bulgariska så det var tur att jag fick hjälp av en kollega. När det var klart fick jag gå till en kassa och betala 10 leva och sedan gå ut och kopiera mitt pass och arbetsintyget från universitetet. Därefter, tillbaka till personen som jag fått blanketten av, för att lämna den och alla kopior och kvitto på betald avgift. Efter det var det ytterligare en tur till kassan för att betala 10 leva en gång till. Sedan fick jag vänta ett antal timmar innan jag skulle komma tillbaka med en ny kopia på mitt pass och kvittot på den senast betalda avgiften. Då fick jag mitt ID- kort som jag var tvingad att åter uppsöka kopieringsfirman med, för att kopiera det. Därefter tillbaka till migrationshandläggaren för att lämna kopian på ID- kortet. I morgon ska jag åter uppsöka migrationshandläggaren för att hämta några papper, men efter det ska hela processen vara klar, om jag har förstått det hela rätt. Det här betyder i alla fall att jag nu kan gå till banken och öppna ett bankkonto på vilket jag kan få in min lön. Det är ju alltid trevligt.
Det sista steget i assimilationsprocessen la jag märke till förra helgen. Jag har börjat svara da istället för ja (tyska när jag försöker kommunicera med min hyresvärd) eller yes, vilket som bekant är engelska och det språk jag oftast försöker använda när jag måste förmedla något till någon annan här. Nu väntar jag med spänning på nästa steg.
