Delad bostad

Jag hade inte varit i det som skulle bli min min bostad det närmaste året i många minuter, innan jag upptäckte att den redan var befolkad. I besticklådan i köket (mittenbilden) hittade jag en kackerlacka. Den såg inte ut som kackerlackorna vi hade i Göteborg för 30 år sedan. Där var de mönstrade och ganska färggranna. Jag tror att det var amerikanska kackerlackor I min besticklåda var det i så fall en kommunistisk. Ganska tråkig, enfärgad, rödbrun. Slö var den också. Nu är den död.

En annan dag hittade jag den här gynnaren på golvet (översta bilden). Är det också en kommunistisk kackerlacka? Den var för fin för att döda så den slängde jag ut från balkongen. Men det kanske också var att döda den när jag tänker efter. Jag har också hittat en larv i besticklådan. Hur är det med kackerlackors fortplantning? Genomgår de ett larvstadium? Den här larven slutade dock sin bana redan i larvstadiet. Nu har det varit lugnt på djurfronten ett tag. Kanske frös alla övriga innevånare ihjäl samtidigt som jag också höll på att förfrysa här i lägenheten. I det här landet måste det ha varit kallt i tre dagar innan man kopplar på centralvärmen, har jag fått besked om. Av någon anledning tog det i år åtta dagar, efter att utomhustemperaturen hoppat ner från 25 grader ena dagen, till 3 grader nästa dag, innan värmen i elementen kom. Jag fick ta på mig nästan alla kläder jag hade. Att sitta framför dator och arbeta var olidligt även om jag satt med en tjock vinterjacka på mig. Jag fick flytta datorn från köksbordet. Det kändes inte riktigt lika kallt i vardagsrummet med parkettgolv och matta på golvet, men det var kanske en illusion. Nu är denna första allvarliga prövning i det här landet gudskelov till ända.

Sofiastatyn

Helgonet St Sofia är den som fått ge namn åt Bulgariens huvudstad. Till hennes ära byggdes en kyrka redan på 400- talet. Den finns fortfarande kvar. Staden har alltså anor från antiken. Nu står Sofia, krönt som den grekiska gudinnan Tyche, med rykbarhetens krans och visdomens uggla i sina händer, på en plats som tidigare var helgad åt storheter som Lenin och långt före honom Apollon. Statyn är 24 meter hög i svart och guld. Sofia står vänd mot presidentpalatset.









Jag vet inte hur det här har gått till men bilderna ger ingen rättvisande bild av trafiken i Sofia. Det förekommer luckor för att det är väldigt långa intervaller vid trafikljusen och jag misstänker också att man har specialiserat sig på röd våg, men min upplevelse är att det för det mesta är jämntjockt på gatorna inne i centrum. Jag tror inte att jag skulle våga mig på att köra i den här staden.


Sofia har numer två miljoner innevånare och var fjärde bulgar är född här.

Här bor jag

Ja, inte här i brevlådan förstås, men jag har ännu inte lärt mig att få bilderna i den ordning jag vill ha dem.

Entrén ser varken bättre eller sämre ut än de flesta andra jag har sett här i Sofia. Innanför entrén finns min och alla andra hyresgästers brevlådor. Brev i A4 format tillhör förmodligen inte vanligheterna här.

Reklamen är inte lika betungande som i Sverige. Det är inte på långt när lika mycket och det finns en låda placerad så att man kan slänga den så fort man tagit den ur brevlådan. Mycket praktiskt, särskilt som jag ändå inte kan läsa den även om jag börjar få rätt bra kläm på det kyrilliska alfabetet nu.

Här är huset som jag bor i. Jag har en balkong på andra våningen bakom de höga träden. Utanför köksfönstret är det ett valnötsträd och utanför rumsfönstren är det en lind. På andra sidan huset går en stor gata med mycket trafik och spårvagnar så jag är glad att jag inte har några fönster åt det hållet.

Högtidlig lärsårsinvigning

Universitetet i Sofia är det förnämsta i hela landet och läsårsstarten den första okober är en stor händelse.

Pressuppbådet var enormt (överst), presidenten (mitten) och utbildningsministern höll tal och det sändes i TV. Kanske fångades även jag i någon av alla kamerorna.

Aulan är mycket vacker med jättelika kristallkronor och vackra målningar (nederst) av före detta storheter inom universitetet på väggarna.

St. Kliment Ohridski University of Sofia

Det var så mycket att göra in i det sista innan jag reste så att jag inte ens hann få någon resfeber. Det jag oroade mig mest för var om jag skulle klara att hålla mitt bagage inom gränserna för vad som var tillåtet att ta med på flyget. Marginalen var 700 gram åt rätt håll.

När den vänlige mannen vid incheckningen sa att flyget var 30 minuter försenat reagerade jag inte. Det var först när jag satt och väntade på att flyget skulle gå som jag oron började stiga. Tänk om jag skulle missa anslutningsflyget i Budapest? När vi väl fick kliva på planet på Landvetter hade jag så bråttom att jag höll på att lämna min dator på golvet i vänthallen. Som tur var uppmärksammade en annan passagerare det, höll upp den i luften och frågade vems den var. Det hade självfallet varit katastrof om jag hade glömt kvar den.

Anslutningsflyget missade jag nästan. Kom som sista passagerare på bussen som skulle köra ut till planet. I Budapest höll man nämligen på att bygga om. Halva transithallen var avstängd. När jag stod i kön en halvtimme efter att planet till Sofia skulle ha avgått och väntade på att några små vakter skulle öppna avspärrningen framför en godtyckligt vald kö, för att släppa igenom ett godtyckligt antal passagerare, var jag glad att jag att jag hade några andra mer resvana resenärer framför mig i kön, som jag visste skulle med samma plan som jag. Så länge de stod framför mig visste jag ju att jag inte skulle bli strandad alldeles ensam om planet lyfte utan mig och det var i alla fall en tröst i bedrövelsen.


Nu gick det som sagt vägen och det var en härlig känsla när jag redan under inflygningen till Sofia kunde se min blivande arbetsplats. Det kändes nästan som att komma hem.