Det var så mycket att göra in i det sista innan jag reste så att jag inte ens hann få någon resfeber. Det jag oroade mig mest för var om jag skulle klara att hålla mitt bagage inom gränserna för vad som var tillåtet att ta med på flyget. Marginalen var 700 gram åt rätt håll.
När den vänlige mannen vid incheckningen sa att flyget var 30 minuter försenat reagerade jag inte. Det var först när jag satt och väntade på att flyget skulle gå som jag oron började stiga. Tänk om jag skulle missa anslutningsflyget i Budapest? När vi väl fick kliva på planet på Landvetter hade jag så bråttom att jag höll på att lämna min dator på golvet i vänthallen. Som tur var uppmärksammade en annan passagerare det, höll upp den i luften och frågade vems den var. Det hade självfallet varit katastrof om jag hade glömt kvar den.
Anslutningsflyget missade jag nästan. Kom som sista passagerare på bussen som skulle köra ut till planet. I Budapest höll man nämligen på att bygga om. Halva transithallen var avstängd. När jag stod i kön en halvtimme efter att planet till Sofia skulle ha avgått och väntade på att några små vakter skulle öppna avspärrningen framför en godtyckligt vald kö, för att släppa igenom ett godtyckligt antal passagerare, var jag glad att jag att jag hade några andra mer resvana resenärer framför mig i kön, som jag visste skulle med samma plan som jag. Så länge de stod framför mig visste jag ju att jag inte skulle bli strandad alldeles ensam om planet lyfte utan mig och det var i alla fall en tröst i bedrövelsen.
Nu gick det som sagt vägen och det var en härlig känsla när jag redan under inflygningen till Sofia kunde se min blivande arbetsplats. Det kändes nästan som att komma hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar