Kreativitet i Bulgarien

Jag har ibland förfasat mig över hur en del personer förfular sin stad genom att kladda på gamla vackra hus och på fina skulpturer. Men det finns även en del Sofiabor som försöker göra sin stad lite vackrare.

Så här fina var några träd jag passerade på väg till arbetet i åtminstone ett par månader innan utsmyckningen försvann. Obs. det var inte jag som tyckte att jag kunde använda garnet på ett bättre sätt även om tanken förespeglade mig.

Mellan träden syns ett jättelikt monument tillägnat ryssarna. Här har nu någon/några kreativa personer gjort ett strålande arbete som gör mig mycket glad. Jag har noterat att i alla dessa gamla kommunistmonument ser alla män med skägg ut som Lenin. Det här är första gången jag har sett honom som tomte.

På sockeln har man skrivit "I takt med tiden" eller något i den stilen. Visst är det läckert!

I anslutning till det här monumentet kan man också hitta skrivna budskap ibland. Det bästa jag har sett var ett som var utformat som en sådan där lapp man sätter upp om man vill sälja något, där den som är intresserad kan riva av en liten remsa med ens telefonnummer. På lappen stod det ungefär "You can make difference". På den lilla remsan man kunde riva av "I will". Också ett lovvärt initiativ.

Wanted var överskriften på den här bilden som jag hittade i Vidin.

Ett liknande exempel från Sofia, i samma park som ryssmonumentet. Jag gillade den nog mer innan jag fick reda på att bilden faktiskt föreställer en poet tog livet av sig. Jag tänkte att det mer syboliskt handlade om ordens makt, att vi inte behöver kriga för att ord är så starka vapen. Liksom färger ibland. Monumentet ovan får ju en helt ny innebörd i färg.

Vidin

Den västligaste staden i Bulgarien är Vidin. Där tillbringade jag några timmar. Donau såg ungefär lika dan ut här som i Russe. Fast här kunde man bada. Det var synd att jag inte visste det. Det var en mycket varm dag och jag hade absolut kunnat tänka mig att ta ett dopp om jag bara haft badkläderna med mig. Nu blev det i stället att promenera runt i staden.

Den stora sevärdheten i Vidin är Baba Vida fortet byggt av de medeltida bulgarerna på en grund från romersk tid.

Här kunde man gå ner i mystiska gångar som ledde ner i fortet.

Eller klättra i trappor som ledde upp i fortet. Men jag var inte tillräckligt modig. Det var ganska tidigt på morgonen. Enligt skylten utanför, skulle fortet inte ens ha öppnat för besökare. Men jag har vid det här laget lärt mig att aldrig lita på den information som man får på skyltar här i Bulgarien, så jag provade att komma in i alla fall. Det gick bra.

Jag kände mig hur som helst lite ensam, vilket faktiskt är det normala vid besök på bulgariska museer, åtminstone utanför Sofia. Och eftersom jag, till skillnad från bulgarerna är trygghetsnarkoman, kändes det helt enkelt för farligt att utforska det inre av fortet. Skulle trappstegen braka ihop under mig och skulle murarna i gångarna rasa över mig? Det vågade jag inte undersöka när det inte fanns några andra besökare i närheten.

Även i Vidin fanns det hus lämnats åt sitt öde. Det här måste ha varit en vacker kyrka för länge sedan.

Ytterligare en av sevärdheterna i Vidin, Kapiyaporten från 1600-talet, alltså under det ottomanska väldet. Mittemot finns det forna kommunistiska partiets högkvarter och däremellan det obligatoriska marmortorget.

Belogradchik

Vissa saker fungerar inte så bra i Bulgarien. Jag hade tänkt resa till Kazanlak för att besöka den årliga rosfestivalen där, men det gick inte att boka hotellrum. Bokning över nätet verkar inte alls fungera utan jag fick skicka en preliminärbokning. Ett av tre hotell bemödade sig om att svara att det var fullbokat. Från de andra hördes inte knyst så jag ändrade mina planer och drog norrut istället, till Belogradchik.

Det är inte riktigt sant som jag har skrivit att bussarna går överallt och hela tiden. Till Belogradchik går bara en buss om dagen från Sofia. Eftersom jag inte fick plats på den buss jag tänkt ta förra gången jag skulle ut och resa i landet vågade jag inte chansa att missa den enda bussen. Eftersom det inte heller går att köpa buss- eller tågbiljetter via nätet fick jag alltså promenera till busstationen dagen innan för att köpa biljett. Det blev en timmes extra vardagsmotion den dagen.

Nu hade jag för första gången dessutom bokat boende i förväg så det var viktigt att komma iväg och till rätt ställe. Fast ett tag tvivlade jag på att det skulle lyckas. Jag hade tittat på kartan och trodde jag visste vilken väg vi skulle ta från Sofia. Det gjorde bussen inte. Då fick jag för mig att jag hade begått ett fruktansvärt misstag.

Det kyrilliska alfabetet sitter ganska bra när jag vet vad det är jag ska läsa.När bussen inte tog den väg jag förväntat mig fick jag för mig att jag hade blandat ihop det kyrilliska b som bara nästan ser ut som vårt med kyrilliskt B som är v. Har jag gått på en buss som går till Velogradchik? Finns det någon bulgarisk stad som heter Velogradchik?

Jag hade dessutom gått ifrån min guidebok där bokningsbekräftelsen till boendet låg så, jag hade inget telefonnummer att ringa för att meddela att jag kommit fel. Hjälp! Och Velogradchik som jag inte ens hört talas om, det måste vara en mycket obetydlig plats. Hur skulle jag hitta boende där? Det var inte bara den strålande solen som gjorde det riktigt svettigt ett tag.

Som tur var hade jag tagit rätt buss och det var värt besväret, både extramotionen och extrasvettandet. Belogradchik är en liten men spännande stad med en storslagen natur. På en tre mil lång sträcka i och runt staden finns de speciella Belogradchikklipporna som en gång formats på havsbotten.

Naturen har naturligtvis finurliga människor utnyttjat till att bygga fortet Kaleto. Det började med romarna på 100- 300- talet och sedan har bysantinerna, de medeltida bulgarerna och slutligen turkarna bättrat på fästningen.

Fast den här lilla kyrkan måste ha tillkommit efter att turkarna körts på porten.

Här syns minareten sticka upp staden men moskén såg ganska tillbommad och övergiven ut.

Enda bussen från Belogradchik gick klockan sex på morgonen men jag blev tillsagd att vara där en kvart tidigare för det kunde hända att det körde iväg för tidigt. Också ett speciellt bulgarisk fenomen? Jag var där i god tid men den här dagen gick bussen bara två minuter före utsatt avgångstid. Nu kan jag tycka att det är synd att jag inte kom igång med et här resandet tidigare. Jag hade gärna sett mer av landet. Någon mer längre utflykt lär jag dock inte hinna med innan hemresan.

Museum i Veliko Tarnovo

Min första utflykt i landet resulterade inte särkilt många museibesök eftersom det inte fanns så många att besöka i Nessebar och Sozopol. Men det tog jag igen med råge i Veliko Tarnovo och Russe. Det kan nämligen gå väldigt fort att besöka ett museum i Bulgarien. Jag har besökt museum där det inte förekommer en enda latinsk bokstav och då tar det vanligen inte särskilt lång tid att gå igenom lokalerna och titta på föremålen. Det spelar ingen roll hur intressanta de är. Detta har jag tolkat som att

1. I Bulgarien tror man inte att omvärlden är intresserade av dem
2. Bulgarerna är inte intresserade av omvärlden

När jag har presenterat dessa tankegångar för bulgarerna har jag dock fått ytterligare en tolkning. Museerna har inga pengar och därmed inte råd att översätta alla texterna till andra språk. Det är en förklaring som jag också fått bevis på att den kan stämma.

Många museer är låsta och man måste ringa på en klocka för att bli insläppt. När man blir det måste också den person som släppt in en springa runt och tända i alla utställningshallarna. Jag förmodar att det är för att minska på utgifterna för elen som man släcker ner så fort det är tomt på besökare. Och det verkar i många museum vara det den mesta delen av tiden. Jag har ofta varit den enda besökaren.

Kyrkan som fungerar som museum på toppen av Tsaravets har jag redan berättat om. På bilden nedan syns Renaissance and Constiutent Assembly museum. Här fanns sparsamt med engelsk text.

Efter det ottomanska väldets fall år 1879 då Bulgarien åter blev självständigt blev Veliko Tarnovo landets huvudstad. Det vackra rummet där det nya landets framtid stakades ut och styrdes ifrån i ett antal år finns bevarat.

I entrén till konstmuseet stod det att det var gratis inträde på engelska men inte ens denna information hade man haft råd att översätta. Det kostade visserligen bara ca 10 kr i inträde men ändå. Och det gav förstås en fingervisning om hur det stod till på insidan.

Mycket sparsamt med engelsk text var det även i det arkeologiska museet.

Enda museet i Veliko Tarnovo som får godkänt är Sarafinahuset. Där fanns åtminstone det mesta av texten översatt till engelska. Huset byggdes av en förmögen bankir 1861 och visar hur förmögna personer bodde staden på den här tiden. Det finns också fotografier, hantverk och textilier från den bulgariska renässansen som ju inföll senare här.