Äventyret är över

Även om mitt bulgarienäventyr är över för den här gången hade jag faktiskt inte tänkt avsluta bloggen så här abrupt. Problemet är bara att jag har hamnat den värsta ödemarken när det gäller allt vad trådlösa uppkopplingar heter. Kan bara ibland komma åt internet och att ladda upp bilder eller se på youtubeklipp är omöjligt. Men jag vet att jag ska till mer civilicerade trakter om ett par veckor. Då lovar jag att det kommer fler bilder.

Kreativitet i Bulgarien

Jag har ibland förfasat mig över hur en del personer förfular sin stad genom att kladda på gamla vackra hus och på fina skulpturer. Men det finns även en del Sofiabor som försöker göra sin stad lite vackrare.

Så här fina var några träd jag passerade på väg till arbetet i åtminstone ett par månader innan utsmyckningen försvann. Obs. det var inte jag som tyckte att jag kunde använda garnet på ett bättre sätt även om tanken förespeglade mig.

Mellan träden syns ett jättelikt monument tillägnat ryssarna. Här har nu någon/några kreativa personer gjort ett strålande arbete som gör mig mycket glad. Jag har noterat att i alla dessa gamla kommunistmonument ser alla män med skägg ut som Lenin. Det här är första gången jag har sett honom som tomte.

På sockeln har man skrivit "I takt med tiden" eller något i den stilen. Visst är det läckert!

I anslutning till det här monumentet kan man också hitta skrivna budskap ibland. Det bästa jag har sett var ett som var utformat som en sådan där lapp man sätter upp om man vill sälja något, där den som är intresserad kan riva av en liten remsa med ens telefonnummer. På lappen stod det ungefär "You can make difference". På den lilla remsan man kunde riva av "I will". Också ett lovvärt initiativ.

Wanted var överskriften på den här bilden som jag hittade i Vidin.

Ett liknande exempel från Sofia, i samma park som ryssmonumentet. Jag gillade den nog mer innan jag fick reda på att bilden faktiskt föreställer en poet tog livet av sig. Jag tänkte att det mer syboliskt handlade om ordens makt, att vi inte behöver kriga för att ord är så starka vapen. Liksom färger ibland. Monumentet ovan får ju en helt ny innebörd i färg.

Vidin

Den västligaste staden i Bulgarien är Vidin. Där tillbringade jag några timmar. Donau såg ungefär lika dan ut här som i Russe. Fast här kunde man bada. Det var synd att jag inte visste det. Det var en mycket varm dag och jag hade absolut kunnat tänka mig att ta ett dopp om jag bara haft badkläderna med mig. Nu blev det i stället att promenera runt i staden.

Den stora sevärdheten i Vidin är Baba Vida fortet byggt av de medeltida bulgarerna på en grund från romersk tid.

Här kunde man gå ner i mystiska gångar som ledde ner i fortet.

Eller klättra i trappor som ledde upp i fortet. Men jag var inte tillräckligt modig. Det var ganska tidigt på morgonen. Enligt skylten utanför, skulle fortet inte ens ha öppnat för besökare. Men jag har vid det här laget lärt mig att aldrig lita på den information som man får på skyltar här i Bulgarien, så jag provade att komma in i alla fall. Det gick bra.

Jag kände mig hur som helst lite ensam, vilket faktiskt är det normala vid besök på bulgariska museer, åtminstone utanför Sofia. Och eftersom jag, till skillnad från bulgarerna är trygghetsnarkoman, kändes det helt enkelt för farligt att utforska det inre av fortet. Skulle trappstegen braka ihop under mig och skulle murarna i gångarna rasa över mig? Det vågade jag inte undersöka när det inte fanns några andra besökare i närheten.

Även i Vidin fanns det hus lämnats åt sitt öde. Det här måste ha varit en vacker kyrka för länge sedan.

Ytterligare en av sevärdheterna i Vidin, Kapiyaporten från 1600-talet, alltså under det ottomanska väldet. Mittemot finns det forna kommunistiska partiets högkvarter och däremellan det obligatoriska marmortorget.

Belogradchik

Vissa saker fungerar inte så bra i Bulgarien. Jag hade tänkt resa till Kazanlak för att besöka den årliga rosfestivalen där, men det gick inte att boka hotellrum. Bokning över nätet verkar inte alls fungera utan jag fick skicka en preliminärbokning. Ett av tre hotell bemödade sig om att svara att det var fullbokat. Från de andra hördes inte knyst så jag ändrade mina planer och drog norrut istället, till Belogradchik.

Det är inte riktigt sant som jag har skrivit att bussarna går överallt och hela tiden. Till Belogradchik går bara en buss om dagen från Sofia. Eftersom jag inte fick plats på den buss jag tänkt ta förra gången jag skulle ut och resa i landet vågade jag inte chansa att missa den enda bussen. Eftersom det inte heller går att köpa buss- eller tågbiljetter via nätet fick jag alltså promenera till busstationen dagen innan för att köpa biljett. Det blev en timmes extra vardagsmotion den dagen.

Nu hade jag för första gången dessutom bokat boende i förväg så det var viktigt att komma iväg och till rätt ställe. Fast ett tag tvivlade jag på att det skulle lyckas. Jag hade tittat på kartan och trodde jag visste vilken väg vi skulle ta från Sofia. Det gjorde bussen inte. Då fick jag för mig att jag hade begått ett fruktansvärt misstag.

Det kyrilliska alfabetet sitter ganska bra när jag vet vad det är jag ska läsa.När bussen inte tog den väg jag förväntat mig fick jag för mig att jag hade blandat ihop det kyrilliska b som bara nästan ser ut som vårt med kyrilliskt B som är v. Har jag gått på en buss som går till Velogradchik? Finns det någon bulgarisk stad som heter Velogradchik?

Jag hade dessutom gått ifrån min guidebok där bokningsbekräftelsen till boendet låg så, jag hade inget telefonnummer att ringa för att meddela att jag kommit fel. Hjälp! Och Velogradchik som jag inte ens hört talas om, det måste vara en mycket obetydlig plats. Hur skulle jag hitta boende där? Det var inte bara den strålande solen som gjorde det riktigt svettigt ett tag.

Som tur var hade jag tagit rätt buss och det var värt besväret, både extramotionen och extrasvettandet. Belogradchik är en liten men spännande stad med en storslagen natur. På en tre mil lång sträcka i och runt staden finns de speciella Belogradchikklipporna som en gång formats på havsbotten.

Naturen har naturligtvis finurliga människor utnyttjat till att bygga fortet Kaleto. Det började med romarna på 100- 300- talet och sedan har bysantinerna, de medeltida bulgarerna och slutligen turkarna bättrat på fästningen.

Fast den här lilla kyrkan måste ha tillkommit efter att turkarna körts på porten.

Här syns minareten sticka upp staden men moskén såg ganska tillbommad och övergiven ut.

Enda bussen från Belogradchik gick klockan sex på morgonen men jag blev tillsagd att vara där en kvart tidigare för det kunde hända att det körde iväg för tidigt. Också ett speciellt bulgarisk fenomen? Jag var där i god tid men den här dagen gick bussen bara två minuter före utsatt avgångstid. Nu kan jag tycka att det är synd att jag inte kom igång med et här resandet tidigare. Jag hade gärna sett mer av landet. Någon mer längre utflykt lär jag dock inte hinna med innan hemresan.

Museum i Veliko Tarnovo

Min första utflykt i landet resulterade inte särkilt många museibesök eftersom det inte fanns så många att besöka i Nessebar och Sozopol. Men det tog jag igen med råge i Veliko Tarnovo och Russe. Det kan nämligen gå väldigt fort att besöka ett museum i Bulgarien. Jag har besökt museum där det inte förekommer en enda latinsk bokstav och då tar det vanligen inte särskilt lång tid att gå igenom lokalerna och titta på föremålen. Det spelar ingen roll hur intressanta de är. Detta har jag tolkat som att

1. I Bulgarien tror man inte att omvärlden är intresserade av dem
2. Bulgarerna är inte intresserade av omvärlden

När jag har presenterat dessa tankegångar för bulgarerna har jag dock fått ytterligare en tolkning. Museerna har inga pengar och därmed inte råd att översätta alla texterna till andra språk. Det är en förklaring som jag också fått bevis på att den kan stämma.

Många museer är låsta och man måste ringa på en klocka för att bli insläppt. När man blir det måste också den person som släppt in en springa runt och tända i alla utställningshallarna. Jag förmodar att det är för att minska på utgifterna för elen som man släcker ner så fort det är tomt på besökare. Och det verkar i många museum vara det den mesta delen av tiden. Jag har ofta varit den enda besökaren.

Kyrkan som fungerar som museum på toppen av Tsaravets har jag redan berättat om. På bilden nedan syns Renaissance and Constiutent Assembly museum. Här fanns sparsamt med engelsk text.

Efter det ottomanska väldets fall år 1879 då Bulgarien åter blev självständigt blev Veliko Tarnovo landets huvudstad. Det vackra rummet där det nya landets framtid stakades ut och styrdes ifrån i ett antal år finns bevarat.

I entrén till konstmuseet stod det att det var gratis inträde på engelska men inte ens denna information hade man haft råd att översätta. Det kostade visserligen bara ca 10 kr i inträde men ändå. Och det gav förstås en fingervisning om hur det stod till på insidan.

Mycket sparsamt med engelsk text var det även i det arkeologiska museet.

Enda museet i Veliko Tarnovo som får godkänt är Sarafinahuset. Där fanns åtminstone det mesta av texten översatt till engelska. Huset byggdes av en förmögen bankir 1861 och visar hur förmögna personer bodde staden på den här tiden. Det finns också fotografier, hantverk och textilier från den bulgariska renässansen som ju inföll senare här.

Russe

Russe vid Donau med en bro över till Rumänien är idag ingen särskilt betydelsefull stad i Bulgarien. Dess storhet var på 1800- talet när floden var en viktig länk till övriga Europa. Staden sägs vara den mest Europeiska både på grund av sin arkitektur och sin historia.

Det finns otroligt många, mycket vackra välbevarade hus i Russe men också många exempel på hus som fått stå och förfalla så länge att de numer är utom all räddning.

Biblioteket

Teatern

Sveta Troitsakyrkan som byggdes på 1600- talet är den äldsta byggnaden i staden. Största delen av kyran finns under jord eftersom kyrkor under det ottomanska väldet inte fick vara högre än en meter över marken.

Tsaravets

Här i Veliko Tarnovo har man funnit rester av bosättningar som är 4000 år gamla men för oss som kommer dit idag är det endast den medeltida fästningen som ligger på toppen av berget Tsaravets som är synlig. Den byggdes av bysantinerna på 500- till 600- talet. Rester efter 400 boningshus och affärer, 22 medeltida kyrkor och Tsarens palats där 20 tsarer regerat, finns inom området.

Ingången till fästningen syns längst till vänster på den översta bilden. Så här ser den ut från utsidan.

Och från insidan.

Till höger lite utanför den översta bilden finns Baldwintornet som ursprungligen var ett fängelse för den förste latinske kejsaren Baldwin I av Flandern som togs tillfånga efter att hans armé besegrats år 1205. Han hade i alla fall en ganska fin utsikt innan han blev avrättad.

Patriarkens hus, kyrkan på toppen av berget är byggd på 1970-80 talet men den är byggd på grunden till en kyrka som byggdes på 1200- talet och som förstördes i slutet av 1300- talet. Den används inte som kyrka utan är bara en turistattraktion. Det kan vara förklaringen till den moderna utsmyckningen.

Veliko Tarnovo

Som så mycket annat i det här landet har Veliko Tarnovo gamla anor. Det är säkert tillgången på vatten som gjort att människor har bott här under lång tid. Floden Yantra som slingrar sig fram sätter i allra högsta grad sin prägel på den här staden.

Längst upp till vänster syns universitetet i staden. Som tur var för studenterna gick det bussar dit. Annars hade det varit en jobbig promenad varje morgon.

Sluttningarna ner mot floden var mycket branta och när det inte fanns hus i vägen fanns det ibland bristfälliga staket, ibland ingenting alls. Jag kom på mig själv med att instinktivt söka mig så nära vägbanan som möjligt på mina promenader genom staden. Det var där trottoaren märkligt nog kändes säkrast.

Husen var oftast en eller två våningar höga på ena sidan men kunde vara ända upp till fem våningar höga på den sidan som vätte mot floden.

Gränderna var trånga vilket gjorde att de bildar som färdades där i alla fall inte kunde hålla några högre hastigheter.

I staden fanns ett speciellt sätt att dekorera fasaderna som jag inte sett någon annanstans.

Här är ett mer sentida exempel på sätt att dekorera. Staketet omgärdade idrottsplanen i Veliko Tarnovo. Undrar om det också kommer att räddas åt eftervärlden?

Gorni Okol

Sofia är numer en välbekant stad så ett erbjudande om att få följa med på en utflykt utanför staden tackar jag förstås inte nej till. Färden gick till Gorni Okol, en liten by i bergen trekvarts timmes färd från Sofia.

På vägen passerade vi Bulgariens största sjö, Iskar. Det är ingen naturlig sjö utan en sjö skapad för att alstra vattenkraft. Med svenska mått mätt är det förstås ingen stor sjö. Men det är ett populärt utflyktsmål för sofiaborna. De har ju inte Vänern att jämföra med. Restaurangen som ännu inte öppnat för säsongen, är därför med största sannolikhet fullsatt om sommaren.

Eftersom byn ligger såpass nära Sofia har det numer blivit gasnka populärt att bo här. Det är förmodlgen skälet till att bebyggelsen var ganska blandad. Här fanns fina välunderhållna hus, hus som inte var färdigbyggda och hus som rasat ihop.

Huset lägst till höger i bilden var tidigare byns enda affär. Snett framför den finns det obligatoriska marmortorget som enligt min ciceron fanns i alla bulgariska byar och städer. De var till för manifestationer där partiet skulle hyllas. Numera används marmortorget i Gorni Okol mest för att torka hö på sommaren.

I trädgårdarna var odlingssäsongen på gång även om det inte fanns någon sallad färdig att skörda, som det fanns i Sozopol redan för en månad sedan. Gorni Okol ligger på kanske 1300 m ö h så här är det betydligt kallare. Lite kryddor var dock på gång i den här smakfulla kryddträdgården.

Om det inte hade varit så disigt, eller om det var låga moln som skymde sikten, skulle jag fått med Rilaberget på den här bilden. Där har jag besökt Rilaklostret (vilket jag berättat om i ett tidigare blogginlägg) så jag kanske numer kan anses vara ganska välberest i Bulgarien. Fast än är jag inte nöjd. Det finns väldigt mycket kvar att se i det här landet.

Konstinstallataion

Med en hel del sorg i hjärtat reste jag tillbaka till Sofia för sista gången innan det här äventyret är avslutat. Jag är förstås övertygad om att jag kommer att återvända hit för att besöka alla fantisktiska vänner jag fått här och kanske vill jag även arbeta här fler gånger, men det var i alla fall sista återresan den här perioden. Lite upplivad var jag förstås för att jag skulle få tillgång till finrummen på flygplatsen. Eftersom jag gått med i en flygklubb och samlat poäng hade jag nu ett kort som gav mig tillträde till loungen i Budapest. Fast det var visst bara på låtsas.

Om ni, mina Bulgariska vänner tycker att jag ibland har uttryckt mig lite negativt om sakernas tillstånd (och kanske kommer att göra det vid fler tillfällen) i Bulgarien kommer här lite plåster på såren. I Ungern verkar det inte heller finnas datorsystem värda namnet. Mina poäng på resorna måste jag alltid gå till kontoret i Sofia och tjata mig till och när jag nu kom med mitt kort så dög inte det. Det fanns en felaktig bokstav på min biljett så jag blev inte insläppt i de fina salongerna trots innehav av silverkort.

Stämningen lättades dock upp något av den nya spännande konstinstallationen i ankomsthallen på Sofias flygplats. Vi som tillhör "verklighetens folk" (uttryck myntat av Göran Hägglund, ledare för Kristdemokraterna = sådana som inte gillar abstrakt konst) blir alltid glada när vi kan känna igen något i konsten. Den här installationen kände jag igen! En pendang till en installation på konstmuseet! Jag har presenterat den tidigare men för den som har glömt kan jag presentera den igen.

Den sista tiden här har förutom det myckna kulturkonsumerandet också förgyllts av en övernattning på ett femstjärnigt hotell. Tyvärr har jag aldrig bott på femstjärnigt hotell tidigare vad jag kan komma ihåg. Jag kan därför inte bedöma om fem stjärnor i Bulgarien är lika mycket värda som fem stjärnor någon annan stans. Rummet var i alla fall mycket stort och mycket flott som framgår av bilderna.

Det enda negativa här var väl att jag beställde kanin på den mycket dyra (med bulgaiska mått mätt) restauragen. Jag gjorde det mest för att jag inte ätit så mycket mer än den kanin jag lagat till själv och var nyfiken på hur de lagar till kanin på en fin restaurang. På restaurangen räknade de nog med att det var riskfritt att försöka lura västeuropéer. Det var ju bara synd att de försökte lura just mig med att servera fläskfile istället. Så stora bitar kött går inte att hitta på en kanin och kaninkött har desutom en ganska speciell sötaktig smak men det är det kanske inte så många som vet om. Kyparen var i alla fall ärlig nog att inte försöka ljuga bort misstaget.

Centralbadet

Det vackra centralbadet i Sofia, där man kan bada i termalt vatten, hade precis öppnat efter några års renovering stod det i min guidebok som gavs ut år 2007. Det var stängt när jag kom hit år 2009 så renoveringen var kanske inte tillräckligt omfattande.

I byggnaden finns också en utställningsdel som till slut öppnats igen. Just nu pågår en utställning producerad av en bank som heter "Money talks". Det fanns bara bulgarisk text och jag bad inte om hörlurar för att få engelsk information den här gången. Kanske hinner jag med det innan utställningen stänger. Här är i alla fall några interörbilder från huset.

Sozopol

När en reser i Sverige är det vanligt att kolla upp avgångstider och planera sin resa in i minsta detalj. Jag vet inte om det skulle vara möjligt att göra här. Vissa hemsidor finns bara på Bulgariska och det där med användarvänlighet verkar inte ha slagit igenom här när det gäller hemsidor.

Däremot är de kommunala kommunikationerna användarvänliga så det gör inget att det inte går att planera sin resa. Behovet av att göra det i Sverige hänger ju ihop med att det är så glest mellan turerna.

Mellan städer som ligger nära varandra går bussarna ofta, fyra i timmen mellan Nessebar och Bourgas och det är säkert likadant mellan Bourgas och Sozopol. Även när det gäller längre sträckor som mellan Sozopol och Sofia, en bussresa som tar ungefär 8 timmar, finns ett antal avgångar att välja mellan varje dag. Jag önskar att det var lika enkelt att resa kollektivt i Sverige.

Gamla stan i Sozopol ligger liksom Nessebar på en halvö och har också anor från 600- 500- talet f Kr. De flesta av lämningarna från romartiden höll de för tillfället på att restaurera så det syntes inte så mycket av dem. Här var också museet stängt, till skillnad från i Nessebar, liksom konstmuseet. Om du tänker besöka Sozopol är april månad inte att rekommendera. Det är säkert inte heller så kul här under högsäsongen. September säger mina studenter är bästa månaden för att besöka båda de här städerna.

Av gamla stan i Sozopol har Sofia en del att lära. Gatskyltar på både kyrilliska och latin fanns i varenda gathörn så det var inga problem att veta var en befann sig. Dessutom fanns det skyltar på flera språk som berättade om en del av de byggnader som syns på bilderna. Tyvärr skrev jag inte ner informationen och jag läste på många skyltar så ni får hålla tillgodo med bilderna.

Nu när jag ser på bilderna kanske det ändå var finare i Sozopol än i Nessebar och begyggelsen var mer blandad, både när det gäller material och höjd, även om det inte framgår av bilderna. Dessutom är Sozopol mer kuperat.

St Zossimkapellet är från 800- 1200-talet och har fått namn efter sjömännens huvudbeskyddare. Här lades förr kropparna efter druknade sjömän på "lit de parade".